ödets ironi

den som har hängt med ett tag kommer kanske ihåg fjärilsmannen? han som jag knappt kunde släppa taget om men som visade sig vara typ upptagen. (vill man läsa mer om fjärilsmannen så klickar man in sig på kategorin löööv och scrollar till botten. han är nämligen anledningen till att den kategorin skapades...)

detta hände sig alltså innan jag flyttade från stan i norr till stan i dalarna. och jag trodde nääästan att mitt hjärta skulle gå sönder. men under året som gått har jag förlikat mig med tanken att jag aldrig mer skulle se personen i fråga. för att börja från början så träffades vi ute och jag var nästan på väg hem, han likaså. vi såg på varann när vi möttes och båda vände sig om och stirrade. sen kom han och hans vän fram till där jag och min vän stod. våra kompisar började prata med varandra och jag och fjärilsmannen bara stod och dumstirrade på varandra och han var den mest fantastiska varelse jag sett på många år. hursomhelst så försvann våra kompisar iväg och han och jag stod bara kvar och höll varann i handen. sen kom ett mellanspel när vi hängde med en av skellefteå aik's utländska spelare hem och käkade glass och surrade om allt möjligt. jag och fjärilsmannen sov (eller han sov och jag tittade på honom) på en soffa hos hans kompis. och sen hände det som är redovisat i bloggen.

i fredags var alltså jag och söta E ute på krogen. efter förfesten gick E in på krogen en stund före mig för jag behövde lite luft... men iaf så gick jag in efter en runda i stadsparken och vad får jag se? det ALLRA första jag ser är fjärilsmannen.  jag lämnade in min jacka och sen ställde jag mig framför honom. det första han sa var "du har så bruna ögon" sen sa han "jag trodde aldrig att jag skulle träffa dig igen". å sen släppte vi inte varann förrän klockan var typ halv fyra på morgonen. jag vill poängtera att det inte handlar om nån slags grovhångel på fyllan. under kvällen kom det fram folk som frågade om jag var flickvännen och fjärilsmannen bara skakade på huvudet och sa nej men han släppte mig aldrig.

flera gånger om frågade jag ifall han verkligen visste vad han höll på med. jag har absolut inget att förlora för jag är varken ihop med nån eller bor i den här stan. och han gjorde väldigt klart för mig att han var medveten om att han riskerade allt.

den känslan som han ger mig är så ovanlig att jag inte fattar vad som händer när vi är nära varann. jag kan fortfarande se hur hans händer ser ut, jag känner hans lukt (ni vet där på halsen där dom luktar som godast) och hans andetag mot min panna. men samtidigt vet jag ju att det aldrig kommer att bli nåt mer av det.

jag lider med honom och jag lider än mer med hans flickvän. jag kan stå för mina känslor och handlingar men jag vägrar ansvara för vad fjärilsmannen gör. jag skulle inte kunna leva med det faktumet att jag är tillsammans med en människa men samtidigt önskar att jag hade träffat nån annan istället. och att denna nån annan dessutom existerar och är tillgänglig... brist på respekt i say.

nu ska jag fundera lite på det här ett tag. men kan tänkas återkommer jag i ämnet senare...

fnittervarning

ibland händer det saker som får dom där förpuppade små fjärilarna i min mage att fladdra till. men jag vet inte riktigt vad jag ska tro om saken... tror att jag ska ringa fd sambon för att få en mans syn på saken...

det blir bra. oftast är det jag som hjälper honom men nu ska han minsann få bidra! haha.

passande funderingar på alla hjärtans dag

jo, alltså det här med min fd. sambo. jag tycker mycket bra om honom och han är fortfarande en av mina absolut bästa vänner. men iom att han berättade att han vill ha mig som flickvän så betraktar jag vår vänskap (såsom den varit hittills) som över. hur ska man kunna vara vän med en person som man vet vill mer än så? en kram är inte bara en kram längre. jag känner att jag måste tänka mer på vad jag säger och hur jag säger det. och allt detta gör mig ganska ledsen. inte minst för att jag inte kan ge min vän det han vill ha. men jag är 99% säker på att vi inte skall leva tillsammans igen.

som tur är har vi inte hållit på och ljugit och sårat varandra som en del par gör innan dom gör slut ordentligt. nu är det mer bara det att han kommer på fler och fler saker som han skulle ha velat göra annorlunda. och jag kan inte säga emot, det hade varit bättre om han betett sig annorlunda på vissa områden. men gjort är gjort och går inte att göra om.

fast det kan inte hjälpas att jag känner mig som en snåljudas som inte vill ge honom en till chans. det han inte har förstått (och som jag i ärlighetens namn inte har sagt klart och tydligt) är att jag under våra år tillsammans har gett honom ett antal nya chanser när jag helst hade velat göra slut för gott. chanserna är helt enkelt slut.

ibland tror jag att han egentligen inte är intresserad av just mig utan mer av en flickvän vemsomhelst. jag hoppas att jag har fel men det går inte en dag utan att jag hoppas att han träffar någon annan att bli kär i.

åsså var det det här med fd. sambon

han har ju äntligen kläckt ur sig det som jag har misstänkt en tid... att han vill leva resten av sitt liv med mig. jahapp. vad ska man säga?

hoppsan, nu loggade han visst in på msn och skickade en fil...

always on my mind med elvis...

...

jag återkommer i ämnet. men just nu blev det lite ofokuserat här hos mig.

a lot like love

för den trogna läsaren så är det bekant att jag har en fd sambo. jag har aldrig skrivit särskilt mycket varken om honom eller det faktum att ett flerårigt förhållande tog slut. vi gjorde iaf slut och flyttade isär hösten 2007. då hade vi haft det usch-fy-och-blä-dåligt i över 6 månader. så båda var mest bara lättade när vi bestämde oss för att det fick vara nog.

först ville vi inte ens prata i telefon med varandra, än mindre träffas. men eftersom började vi kunna ha en normal kontakt. för ganska exakt ett år sedan var vi så pass sams att jag hade extranyckeln till hans lägenhet. (jag fattar att det verkar skumt men han jobbade borta på veckorna och lägenheten låg bekvämt nära mitt dåvarande jobb. jag sov aldrig där men åt lunch där emellanåt och hade det som tillflyktsort när jag senare bodde en sväng hos mina föräldrar.) när jag flyttade från stan var vi som vilka kompisar som helst.

under våren och sommaren träffade han en tjej, som att döma av hans egna beskrivningar, inte vet vad hon håller på med alla gånger. då hördes vi inte av så ofta. sen under hösten bröt dom med varandra och katastrofen var ett faktum. han var riktigt deppig och till saken hör att han är en otrolig känslomänniska med bara en liten, liten gnutta självkänsla och redan i början av vårt förhållande gick han i samtalsterapi. han var nära att bryta ihop totalt några gånger under hösten och vi pratade mycket och länge i telefon. han var ju faktiskt hit och hälsade på också!

när jag var hem till mor och far över jul träffades vi och hade riktigt roliga och trevliga stunder. jag konstaterade att han verkligen är en av mina bästa vänner och jag tyckte det var skönt att kunna slappna av och veta att vi bara är goda vänner (emellanåt har jag känt det som att han vill mer).
MEN förra veckan ringde han och förklarade att han vill leva resten av sitt liv tillsammans med mig. jahapp. där rök den vänskapen. han höll en lång monolog om hur han skulle jobba hårt med sig själv, så länge det behövdes, och sedan skulle vi bli ett par igen.

jag säger redan nu att det inte kommer att hända. man ska aldrig säga aldrig, jag vet. men i det här fallet tror jag att jag skulle våga. vi har redan gjort varandra nog illa.

ja, sånt funderar jag på ibland när jag äter fredagsmiddag, som idag bestod av bratwurst, kål och öl, jawohl!

funderationer

nu undrar jag om jag ska höra av mig till fjärilsmannen eller inte... en del av mig säger "absolut inte. skit i honom han bryr sig ändå inte" medan en del av mig kommer ihåg hur det kändes att vara nära honom och säger "tänk om saker och ting ser annorlunda ut nu och du inte gör nånting åt det då kommer du att få ångra dig resten av livet".

just nu vet jag varken ut eller in. 
och snubben från semestern har jag inte hört av på nån vecka heller...

men jag är hos min älsklingsmamma och älsklingspappa och vi ska äta kräftor imorgon så livet är gott ändå!

pip pip

en sak som jag inte avslöjat om min semester är att jag träffade en trevlig kille när vi var i karlshamn...

han och jag hade så otroligt roligt ihop, vi hade samma humor och skrattade massor. jag hade nästan glömt att det kunde vara så kul!

hursomhelst så brydde jag mig inte om att ta hans telefonnummer eller nånting sånt eftersom jag utgick ifrån att vi inte skulle ha mer med varann att göra. fast jag blev ändå glad när han frågade efter mitt nummer och när vi skildes åt så sa han faktiskt att vi skulle höras. min erfarenhet är dock att det bara är en fras man säger utan att det nånsin blir så! :-)
när det hade gått två dagar och jag hade åkt hem till dalarna igen så började jag vara lite irriterad på mig själv för att jag inte hade hans nummer. jag menar, killar man har så kul ihop med och som har ett "tilltalande yttre" växer ju inte på träd!

sååå jag blev jätteförvånad när det pep till i mobilen och jag hade fått ett sms av den här killen! hihi. efter den kvällens utbytande av sisådär 20 sms så har vi skickat sms till varandra lite då och då. så har det varit ända till igår när han ringde!!! jag blev jätteförvånad. och glad förstås! nu är inte jag någon telefonpratare, särskilt inte med personer jag inte känner så väl, så det hade kunnat bli ett tyst och pressat samtal. men vi pratade om lite av varje i mer än en halvtimme och det kändes jättebra! men jag har lite svårt att förstå hans sydliga dialekt ibland... ;-) 

ja, det vara bara det jag skulle berätta just nu. nu måste jag äta frukost och göra mig klar för ett dygn på jobbet! 

NU passar det minsann

jahapp. efter att ha legat och svettats och vridit mig ungefär en timme utan att kunna somna började jag så sakta slumra till och vad hände då? jo, DÅ behagar fjärilsmannen slå en signal. han hade haft sååå mycket att göra i helgen eftersom han hade varit bortrest i en vecka. hallå där! ett ynkligt litet telefonsamtal hade han väl kunnat klämma in?

han var på kurs på annan ort och det hördes att det inte var bara mineralvatten som druckits den kvällen. undrar varför han inte vågar ringa när han är helt nykter? teorier om detta? anyone?

jaja, nu kallar jobbet på mig. idag har kidsen skolavslutning om jag inte minns helt fel. hoppas vädret håller i sig!

update om fjärilsmannen

fjärilsmannen ja... vi pratades vid för ca en månad sen och jag har hela tiden, varje ledig dag tänkt ringa honom igen. MEN jag har hela tiden hittat på ursäkter för att inte ringa, det är för sent, jag är för trött, han jobbar osv.

häromdan tog jag mig i kragen och ringde upp, självklart svarade han inte så när jag äntligen samlat mod. men igår när jag jobbade hade han ringt 4, 5 gånger. så jag ringde honom idag när jag hade kommit hem och sovit en snutt. nu är jag varm i hela magen och fjärilarna vispar runt därinne! jag har bokat biljetter och åker norrut om ett par veckor. då måste jag se till att vi verkligen får träffas igen.

jag, som skarpt ogillar att prata i telefon, njuter av att få prata med honom. vi kan blanda allvar och skoj och till och med smyga in lite komplimanger emellanåt ;-) nu längtar jag som en tok efter att få åka upp!

nu måste jag ut och springa lite, det spritter i kroppen!

jag glömde ju nästan...

att fjärilsmannen har ringt! han ringde igår kväll, eller natt kanske man kallar det efter 24.00... jag hade ju avskrivit honom om man så säger men ack, vad han är fin och sympatisk...

ska jag vara ärlig så har jag inte hunnit tänka ett enda litet skvatt på honom sen jag lämnade norrland. men nu måste jag tänka lite känner jag.

jag har bestämt mig

det här med fjärilsmannen har ockuperat min hjärna rätt länge nu. och igår bestämde jag mig för att nu får det banne mig vara nog! härmed avskriver jag hans existens i mitt liv. det går inte att jag hakar upp mig såhär på en person efter att ha träffat honom en gång (visserligen varade "gången" i typ 13 timmar och jag skulle handlöst svara ja om han friade, men ändå...).

OM jag inte var så förbaskat mesig och OM jag inte avskydde att prata i telefon så skulle jag ringa och säga nåt i den här stilen:

- "hej fjärilsmannen, stör jag? jag ska fatta mig kort. jag fixar inte att vänta på att du kanske kommer att höra av dig och jag klarar inte av att konkurrera med nån annan tjej som du typ är ihop med så jag släpper det här nu. jag önskar jag kunde säga att jag hoppas ni blir lyckliga ihop och får många barn och blablabla men det kan jag inte. det enda jag önskar är att du ska bli lycklig, henne skiter jag i. det var allt. tack och hej"

nu får det räcka med att jag tänker allt det här och hoppas att han vågar höra av sig till mig om saker och ting förändras...

just a little lovin'

idag kommer fjärilsmannen hem igen. han sa att han skulle slå en signal. hoppas att han har nåt bra att säga annars behöver han inte ringa. hoppas att han fattar det.

även om det inte blir nåt mer mellan oss så har jag iaf vunnit en sak på det hela. min tro på kärlek vid första ögonkastet har återupplivats. just därför vore det ju synd om det inte blev nåt mer, men men...

framflyttad träff

inte blev det nån lunchdejt igår inte. den är framflyttad till i veckan eftersom fjärilsmannen var tvungen hjälpa en kompis med en grej. jag tror inte att han hittar på men tänker att om han verkligenverkligenverkligen hade velat träffas så hade han löst det. oh well. då har jag ju nt att se fram emot i veckan! :-)

förälskelsefjärilarna

jomensåatt. en del frågeteckan har rätats ut och en del utropstecken har kroknat om man så säger. här funderade jag friskt på vad det var som felades, för jag hade helt själv räknat ut att det var något som inte stod riktigt rätt till. igår när jag pratade med fjärilsmannen himself så berättade han, helt självmant, att det fanns en till donna med i bilden. en som han träffat, jag citerar: av och till sen jul ungefär. jahapp. så det är så det är. här får han ju pluspoäng för att han är ärlig men händer det en gång så kan det hända igen. det är mycket som hänger i luften och jag skulle nog behöva lite samtalsterapi kring det här... men vi ska iaf träffas och äta en tidig lunch imorgon innan jag börjar jobba (jag har ett nuförstörvihelahelgen-pass framför mig, lördag kl.12- söndag kl.12). vem vet vad som kan hända?

det läbbiga är att jag tror jag skulle kunna lämna walkover bara för att förenkla livet för den här mannen! och det är scary för jag brukar satsa hårt och vara ego när det är nåt jag vill ha. jag har blivit en vekling! for the sake of love.

jaja, den som lever får se vad som händer. om inte annat så blir det då trevligt med lite lunch!

iiiiii!!!

han har ringt! han som ger mig fjärilar i magen. och jag som hatar att prata i telefon. jaja, det är bara att bita i det sötsura äpplet. i'll keep you posted.

fjärilsmannen

jag borde gå en dejtingkurs. eller är män alltid mystiska och oförståeliga?

om man, rent hypotetiskt alltså ;-), träffar en mansperson (som man blir väldigt... hrmmm... förtjust i) som är snygg, trevlig och som man har mycket gemensamt med och manspersonen uttrycker motsvarande känslor. är det då helt orimligt att tro att manspersonen skulle vilja träffas igen? kan man misstolka en person så kapitalt att det är så att manspersonen inte alls tycker som han säger?

eller är det bara för att jag berättade att jag ska flytta? jag blir snart rynkig av allt tänkande. behöver träna. NU. kombipass om en timme. tack.

RSS 2.0