annaisa

under julen har jag fått en överdos av bröllop, bäbisar och bostadsköp. är det bara mitt liv som står stilla? kommer jag att dö ensam i en andrahandsetta? jag bara undrar. för just nu känns det verkligen så. åsså nyårsångest som ett körsbär på toppen av äckelstressbakelsen.

jag har inget emot att alla i min omgivning är fruktansvärt lyckliga (utom kanske farmor då som ligger på lassa). tvärtom jag är väldigt glad för deras skull. men mitt eget tillstånd ter sig liksom extra ynkligt när jag jämför med andra.

jag tror på nåt vis att livet ska gå lika sakta framåt för andra som det gör för mig. men icke. farmor har blivit gammal. och hon kommer inte alls att leva i evigheters evigheter. likaså mamma och pappa. pappa är pensionär! jag menar, när mina föräldrar går i pension så borde väl jag leva ett i allra högsta grad vuxet liv med familjebildande och sånt? som alla andra i min ålder verkar göra.

jag hade tänkt att skriva ett tänkvärt och klokt inlägg om detta men det enda som kommer ut är obehag och det vill jag inte föra över till nån annan. så f'låt. det kanske blir ett bra inlägg senare.