annaisa

tidigare i veckan fick jag mig en liten tankeställare hos atomflickan. så jag lade mig på rygg och tänkte ett tag (jag tänkte lite när jag har varit uppe och gjort annat också!). jag tänkte på den känsla av stress och otillräcklighet som INTE hör ihop med att lyckas på jobbet, ha snygga naglar och välstädat hemma. jag tänkte på den allmänna livsstressen som iaf jag lider av. jag önskar att jag hade allt och gjorde allt, det mesta av det bästa helt enkelt, jobb, kärlek, pengar, hälsa, engagemang, bostad, utseende, upplevelser. och förstås inre harmoni och fullkomlig dalai lama-lycka. hur jag ska hantera allt detta kom jag inte på. då måste jag nog ligga en stund till! :-) men jag kopplade ihop det med måndagens avsnitt av cityakuten där sjukhusprästen berättade en historia för den duktiga flickan dr abby lockhart. för den som inte ser cityakuten skriver jag ner berättelsen som jag minns den.

pojken och stenen
en liten pojke frågade sin mamma: kan jag flytta på den där? och pekade på en stor sten. mamman svarade, helt övertygad, javisst, du kan flytta på stenen. pojken gick fram till den och försökte lyfta stenen, men den var för tung för honom. han knuffade på stenen, men den låg kvar. han försökte rulla stenen, men den rörde sig inte ur fläcken. till slut kallade pojken på sin mamma och sa: hjälp mig! jag orkar inte flytta stenen. tillsammans flyttade de stenen. pojken sa till sin mamma: du sa ju att jag kunde flytta stenen! varpå mamman svarade: ja, det sa jag. och du kunde det. du kunde be om hjälp och nu är stenen flyttad. 

för mig, som alltid varit en kan-självare, är berättelsen mycket tänkvärd och jag ska verkligen försöka be om hjälp oftare. det löser inte alla problem men kanske minskar det några iaf!