a lot like love
för den trogna läsaren så är det bekant att jag har en fd sambo. jag har aldrig skrivit särskilt mycket varken om honom eller det faktum att ett flerårigt förhållande tog slut. vi gjorde iaf slut och flyttade isär hösten 2007. då hade vi haft det usch-fy-och-blä-dåligt i över 6 månader. så båda var mest bara lättade när vi bestämde oss för att det fick vara nog.
först ville vi inte ens prata i telefon med varandra, än mindre träffas. men eftersom började vi kunna ha en normal kontakt. för ganska exakt ett år sedan var vi så pass sams att jag hade extranyckeln till hans lägenhet. (jag fattar att det verkar skumt men han jobbade borta på veckorna och lägenheten låg bekvämt nära mitt dåvarande jobb. jag sov aldrig där men åt lunch där emellanåt och hade det som tillflyktsort när jag senare bodde en sväng hos mina föräldrar.) när jag flyttade från stan var vi som vilka kompisar som helst.
under våren och sommaren träffade han en tjej, som att döma av hans egna beskrivningar, inte vet vad hon håller på med alla gånger. då hördes vi inte av så ofta. sen under hösten bröt dom med varandra och katastrofen var ett faktum. han var riktigt deppig och till saken hör att han är en otrolig känslomänniska med bara en liten, liten gnutta självkänsla och redan i början av vårt förhållande gick han i samtalsterapi. han var nära att bryta ihop totalt några gånger under hösten och vi pratade mycket och länge i telefon. han var ju faktiskt hit och hälsade på också!
när jag var hem till mor och far över jul träffades vi och hade riktigt roliga och trevliga stunder. jag konstaterade att han verkligen är en av mina bästa vänner och jag tyckte det var skönt att kunna slappna av och veta att vi bara är goda vänner (emellanåt har jag känt det som att han vill mer).
MEN förra veckan ringde han och förklarade att han vill leva resten av sitt liv tillsammans med mig. jahapp. där rök den vänskapen. han höll en lång monolog om hur han skulle jobba hårt med sig själv, så länge det behövdes, och sedan skulle vi bli ett par igen.
jag säger redan nu att det inte kommer att hända. man ska aldrig säga aldrig, jag vet. men i det här fallet tror jag att jag skulle våga. vi har redan gjort varandra nog illa.
ja, sånt funderar jag på ibland när jag äter fredagsmiddag, som idag bestod av bratwurst, kål och öl, jawohl!
först ville vi inte ens prata i telefon med varandra, än mindre träffas. men eftersom började vi kunna ha en normal kontakt. för ganska exakt ett år sedan var vi så pass sams att jag hade extranyckeln till hans lägenhet. (jag fattar att det verkar skumt men han jobbade borta på veckorna och lägenheten låg bekvämt nära mitt dåvarande jobb. jag sov aldrig där men åt lunch där emellanåt och hade det som tillflyktsort när jag senare bodde en sväng hos mina föräldrar.) när jag flyttade från stan var vi som vilka kompisar som helst.
under våren och sommaren träffade han en tjej, som att döma av hans egna beskrivningar, inte vet vad hon håller på med alla gånger. då hördes vi inte av så ofta. sen under hösten bröt dom med varandra och katastrofen var ett faktum. han var riktigt deppig och till saken hör att han är en otrolig känslomänniska med bara en liten, liten gnutta självkänsla och redan i början av vårt förhållande gick han i samtalsterapi. han var nära att bryta ihop totalt några gånger under hösten och vi pratade mycket och länge i telefon. han var ju faktiskt hit och hälsade på också!
när jag var hem till mor och far över jul träffades vi och hade riktigt roliga och trevliga stunder. jag konstaterade att han verkligen är en av mina bästa vänner och jag tyckte det var skönt att kunna slappna av och veta att vi bara är goda vänner (emellanåt har jag känt det som att han vill mer).
MEN förra veckan ringde han och förklarade att han vill leva resten av sitt liv tillsammans med mig. jahapp. där rök den vänskapen. han höll en lång monolog om hur han skulle jobba hårt med sig själv, så länge det behövdes, och sedan skulle vi bli ett par igen.
jag säger redan nu att det inte kommer att hända. man ska aldrig säga aldrig, jag vet. men i det här fallet tror jag att jag skulle våga. vi har redan gjort varandra nog illa.
ja, sånt funderar jag på ibland när jag äter fredagsmiddag, som idag bestod av bratwurst, kål och öl, jawohl!
Kommentarer
Trackback
