annaisa

jag har tur. jag är en sån person som oftast är nöjd med att ha mig själv som enda sällskap.
jag känner personer som knappt klarar av att gå på ica utan att nån går med dom. tänk vad jobbigt det skulle vara för mig att försöka få med mig en till person så fort jag ville gör nåt! fast det är klart, om jag var en "sällskapare" kanske jag skulle se till att omge mig med fler personer...

jag kan förstå att andra ser det som att jag lever ett tragiskt och ensamt liv. och visst saknar jag ibland kompisar att bara hänga med, ta en fika, gå på fest eller whatever. men samtidigt har jag otäckt tydliga känslominnen av hur det har varit när jag har haft andra människor nära mig och när dom plötsligt försvunnit. jag är hellre själv hela tiden än att jag tvingas uppleva sorgen och besvikelsen när jag blir bortvald och glömd. jag vet att det låter det cyniskt, bittert och fegt men jag är rädd om mig och jag vill inte bli sviken. det gör för ont.
hellre får folk glo på mig när jag sitter och fikar själv vid ett bord för två, när jag går på bio utan sällskap och när jag köper hem en portion sushi. om det skulle vara nån som tycker synd om mig så tycker dom uppenbarligen inte så synd om mig att dom gör nåt åt det!

det kanske låter som att jag inte vill ha några vänner men det är precis tvärtom. jag vill ha vänner, men då ska det vara riktiga vänner, såna man vet står kvar.

jag är lik min mamma på många sätt. bland annat har vi båda två förmågan att dra till oss människor som har problem. ett mönster som ofta har upprepat sig är att jag träffar en person som går igenom något svårt eller jobbigt, vi umgås regelbundet och har det trevligt och bra på alla sätt, men sen när problemen inte längre är problem så glesas telefonsamtalen ut, dom gemensamma promenaderna uteblir och dörrklockan är tyst. kan det vara så att jag är för snäll? inte belastar andra med mina bekymmer utan låter mig vara en dörrmatta som inte kastar tillbaka gruset till den som borstar sina fötter på mig?

inte så konstigt att jag är socionom kanske... ;-) på jobbet får jag iaf betalt för att vara skräpkorg, problemlösare och hejaklack.

och visst är det så att ensam är stark, men ensam har inte alltid roligt. och ensam får inte alltid jämn färg i håret när ensam färgar håret på sig själv. :-) 

(det är fritt fram att komma med kommentarer av alla slag. jag tar inte illa upp. är det nåt jag inte gillar så skiter jag bara i det, lix)