annaisa

den som har hängt med ett tag kommer kanske ihåg fjärilsmannen? han som jag knappt kunde släppa taget om men som visade sig vara typ upptagen. (vill man läsa mer om fjärilsmannen så klickar man in sig på kategorin löööv och scrollar till botten. han är nämligen anledningen till att den kategorin skapades...)

detta hände sig alltså innan jag flyttade från stan i norr till stan i dalarna. och jag trodde nääästan att mitt hjärta skulle gå sönder. men under året som gått har jag förlikat mig med tanken att jag aldrig mer skulle se personen i fråga. för att börja från början så träffades vi ute och jag var nästan på väg hem, han likaså. vi såg på varann när vi möttes och båda vände sig om och stirrade. sen kom han och hans vän fram till där jag och min vän stod. våra kompisar började prata med varandra och jag och fjärilsmannen bara stod och dumstirrade på varandra och han var den mest fantastiska varelse jag sett på många år. hursomhelst så försvann våra kompisar iväg och han och jag stod bara kvar och höll varann i handen. sen kom ett mellanspel när vi hängde med en av skellefteå aik's utländska spelare hem och käkade glass och surrade om allt möjligt. jag och fjärilsmannen sov (eller han sov och jag tittade på honom) på en soffa hos hans kompis. och sen hände det som är redovisat i bloggen.

i fredags var alltså jag och söta E ute på krogen. efter förfesten gick E in på krogen en stund före mig för jag behövde lite luft... men iaf så gick jag in efter en runda i stadsparken och vad får jag se? det ALLRA första jag ser är fjärilsmannen.  jag lämnade in min jacka och sen ställde jag mig framför honom. det första han sa var "du har så bruna ögon" sen sa han "jag trodde aldrig att jag skulle träffa dig igen". å sen släppte vi inte varann förrän klockan var typ halv fyra på morgonen. jag vill poängtera att det inte handlar om nån slags grovhångel på fyllan. under kvällen kom det fram folk som frågade om jag var flickvännen och fjärilsmannen bara skakade på huvudet och sa nej men han släppte mig aldrig.

flera gånger om frågade jag ifall han verkligen visste vad han höll på med. jag har absolut inget att förlora för jag är varken ihop med nån eller bor i den här stan. och han gjorde väldigt klart för mig att han var medveten om att han riskerade allt.

den känslan som han ger mig är så ovanlig att jag inte fattar vad som händer när vi är nära varann. jag kan fortfarande se hur hans händer ser ut, jag känner hans lukt (ni vet där på halsen där dom luktar som godast) och hans andetag mot min panna. men samtidigt vet jag ju att det aldrig kommer att bli nåt mer av det.

jag lider med honom och jag lider än mer med hans flickvän. jag kan stå för mina känslor och handlingar men jag vägrar ansvara för vad fjärilsmannen gör. jag skulle inte kunna leva med det faktumet att jag är tillsammans med en människa men samtidigt önskar att jag hade träffat nån annan istället. och att denna nån annan dessutom existerar och är tillgänglig... brist på respekt i say.

nu ska jag fundera lite på det här ett tag. men kan tänkas återkommer jag i ämnet senare...