annaisa

det börjar väl bli dags att krypa upp i sängen om jag inte ska vara alltför grinig och trött imorgon. när man jobbar 14-timmarspass (eller längre med för den delen) funkar det liksom inte att bli less och lägga sig på soffan klockan åtta. när man jobbar såpass nära inpå människor som man ändå gör på ett behandlingshem så är ens eget humör avgörande för hur dom andra har det, både kollegor och dom inskrivna. är jag tjurig när jag kommer in på morgonen så känner ungarna det och blir likadana = en lika jobbiga dag för mig som för dom. jag tror att personer med psykiska besvär blir extra bra på att känna av andra människor. det är iaf min erfarenhet.

en sak som är bra med mitt jobb är att allt annat försvinner när jag är på jobbet. om jag har en massa saker att fixa eller är ledsen över nåt eller oroar mig för nåt så är det som bortblåst när jag kommer in på jobbet. alla min koncentration går åt till ungarna, var är dom? vem gör vad? vad kommer att hända nu?
när man hela tiden försöker ligga steget före i både tanke och handling så kan man inte gå och fundera på när man ska boka hemresan till jul eller varför han inte ringt eller att man ska komma ihåg e-bayauktionen som går ut klockan 9:14 om 3 dagar. i torsdags glömde jag tom att min cykel hade blivit stulen!

så imorgon kommer jag att lämna mitt liv för en stund och låta 6 ungdomar få "använda" mig till det dom behöver-någon att slå på, någon att få en kram av, någon att lägga över sin ångest på, någon som sätter gränser och står för det, någon som hämtar mjölken, någon som ser, någon som säger godnatt och sov gott.