annaisa

usch vad jag blir less på mig själv. jag är den mest tråkiga och patetiska person jag känner. som är så ynklig och inte gör nåt åt saker och ting. jag kan komma med alla världens ursäkter och bortförklaringar men i slutändan är det ju faktist bara upp till mig själv att åstadkomma nån förändring. såna här dagar undrar jag om jag på riktigt är sjuk i huvet??? det känns faktiskt så. att veta vad som behövs för att må bättre men ändå inte kunna förmå sig att göra det. är det skäl nog för att deportera sig själv till långtbortistan och låtsas att man vill det?



fast jag egentligen bara ville ha lite sällskap.



jag tackar gud och almanackan för att det dröjer länge till nästa storhelg! är det all helgona som är på tur?

ibland känner jag mig så äckligt nöjd med mig själv och med livet som helhet. men då brukar det dyka upp tankar om att jag inte alls borde vara så jäkla nöjd eftersom jag har ett, i mångas ögon, tragiskt liv. jag har ett fåtal goda vänner varav ingen bor närmare än jaaa... 30  mil kanske. och jag har noll och intet av romantik och passion i detta nu. trots det är jag så förbaskat nöjd med alla andra bitar i livet!

- jag har en mysig (om än liten) lägenhet att bo i (om än i 2:a hand)
- jag har råd att köpa den mat jag vill äta
- jag har råd att göra det jag vill göra (tex. spontanåka på semester eller bestämma mig för att ta mc-kort och köpa en hoj)
- jag har ett jobb som smakar mer än det kostar och som betyder massor för mig. inte minst för att kollegorna är lovely!
- jag har en kropp som fungerar som jag vill och den ser inte alltför tokig ut. ganska stark för att vara så liten.
- jag har en familj som älskar mig oavsett vad jag hittar på.

jag har tur. jag är en sån person som oftast är nöjd med att ha mig själv som enda sällskap.
jag känner personer som knappt klarar av att gå på ica utan att nån går med dom. tänk vad jobbigt det skulle vara för mig att försöka få med mig en till person så fort jag ville gör nåt! fast det är klart, om jag var en "sällskapare" kanske jag skulle se till att omge mig med fler personer...

jag kan förstå att andra ser det som att jag lever ett tragiskt och ensamt liv. och visst saknar jag ibland kompisar att bara hänga med, ta en fika, gå på fest eller whatever. men samtidigt har jag otäckt tydliga känslominnen av hur det har varit när jag har haft andra människor nära mig och när dom plötsligt försvunnit. jag är hellre själv hela tiden än att jag tvingas uppleva sorgen och besvikelsen när jag blir bortvald och glömd. jag vet att det låter det cyniskt, bittert och fegt men jag är rädd om mig och jag vill inte bli sviken. det gör för ont.
hellre får folk glo på mig när jag sitter och fikar själv vid ett bord för två, när jag går på bio utan sällskap och när jag köper hem en portion sushi. om det skulle vara nån som tycker synd om mig så tycker dom uppenbarligen inte så synd om mig att dom gör nåt åt det!

det kanske låter som att jag inte vill ha några vänner men det är precis tvärtom. jag vill ha vänner, men då ska det vara riktiga vänner, såna man vet står kvar.

jag är lik min mamma på många sätt. bland annat har vi båda två förmågan att dra till oss människor som har problem. ett mönster som ofta har upprepat sig är att jag träffar en person som går igenom något svårt eller jobbigt, vi umgås regelbundet och har det trevligt och bra på alla sätt, men sen när problemen inte längre är problem så glesas telefonsamtalen ut, dom gemensamma promenaderna uteblir och dörrklockan är tyst. kan det vara så att jag är för snäll? inte belastar andra med mina bekymmer utan låter mig vara en dörrmatta som inte kastar tillbaka gruset till den som borstar sina fötter på mig?

inte så konstigt att jag är socionom kanske... ;-) på jobbet får jag iaf betalt för att vara skräpkorg, problemlösare och hejaklack.

och visst är det så att ensam är stark, men ensam har inte alltid roligt. och ensam får inte alltid jämn färg i håret när ensam färgar håret på sig själv. :-) 

(det är fritt fram att komma med kommentarer av alla slag. jag tar inte illa upp. är det nåt jag inte gillar så skiter jag bara i det, lix)

under julen har jag fått en överdos av bröllop, bäbisar och bostadsköp. är det bara mitt liv som står stilla? kommer jag att dö ensam i en andrahandsetta? jag bara undrar. för just nu känns det verkligen så. åsså nyårsångest som ett körsbär på toppen av äckelstressbakelsen.

jag har inget emot att alla i min omgivning är fruktansvärt lyckliga (utom kanske farmor då som ligger på lassa). tvärtom jag är väldigt glad för deras skull. men mitt eget tillstånd ter sig liksom extra ynkligt när jag jämför med andra.

jag tror på nåt vis att livet ska gå lika sakta framåt för andra som det gör för mig. men icke. farmor har blivit gammal. och hon kommer inte alls att leva i evigheters evigheter. likaså mamma och pappa. pappa är pensionär! jag menar, när mina föräldrar går i pension så borde väl jag leva ett i allra högsta grad vuxet liv med familjebildande och sånt? som alla andra i min ålder verkar göra.

jag hade tänkt att skriva ett tänkvärt och klokt inlägg om detta men det enda som kommer ut är obehag och det vill jag inte föra över till nån annan. så f'låt. det kanske blir ett bra inlägg senare.

det måste vara något fel på min hjärna - jag blir så sugen på att äta när jag ser på du är vad du äter.

jahapp. jag har fastnat. i ett slags likgiltigt, ingenting-tillstånd.

jag är absolut inte olycklig men jag är definitivt inte lycklig heller. jag är mittemellan - ingenting. som en sån där tisdag i oktober när det egentligen inte händer nånting alls och knappt ens är nåt väder. lika meningslöst känns det mesta, men jag knatar på ändå för det finns saker som kan vara rätt ok trots ingentinget.

jag trivs bra på jobbet trots att det är tungt ibland. jag bor bra, har bra ekonomi och är frisk och stark. jag har roliga saker inplanerade under hösten och vintern, både besök och resor.

jag känner mig som tove janssons lilla knytte:  vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? ja, säg det?

 

(http://www.sf.se)

är det så enkelt att jag bara behöver nån att dela ingentinget med?

jag har ju faktiskt varit rätt nöjd med tillvaron här i dalarna. jag tycker inte att jag har saknat nånting egentligen.
men ack! vad fel jag har haft!
efter en riktigt "tjejig" helg så har jag insett hur mycket jag saknar tjejpolare. såna som man kan prata, skratta och ev. gråta lite med i flera timmar. om inget särskilt och om allvarliga saker. eftersom jag har flackat runt och bott lite här och lite där sedan jag tog studenten så har jag inga "bästisar" som alla andra verkar ha :-(

jag saknar det massor nu när jag blev påmind om hur det är. hur gör man för att skaffa tjejkompisar när man har passerat 25?

jag lyckas bättre med killkompisar, som iofs är trevliga, men dom vill inte följa med när jag letar dom perfekta jeansen. eller när jag vill sitta på ett fik och dricka cappuccino hela dagen. eller när jag vill spana på killar. hehe.

häromkvällen när jag borstade tänderna kände jag att det blev kallt i munnen och ögonen tårades men jag kände inte en gnutta mintsmak. det var läskigt. riktigt läskigt.

undrar om jag hade klarat av att käka svamp i det tillståndet eller om dom små rackarna hade gett mig kväljningar fastän jag inte kände smaken? det lär vi aldrig få veta.

pga dessa spratt som mitt smaksinne pysslar med har jag inte druckit kaffe sedan i fredagsmorse. det märkliga är att jag inte saknar det, jag är inte sugen. och då är jag en sån som klunkar i mig åtskilliga koppar under en dag, arbetsdag that is. hemma dricker jag inte mycket alls. eller så hade jag hunnit dricka så mycket att min kropp var kaffemättad.

ibland förundras jag över hur saker och ting kan hänga ihop. tack vare facebook har jag fått reda på att olika personer jag känner, från helt olika sammanhang och olika delar av landet, även känner varandra! sånt tycker jag är riktigt kul, liksom fascinerande att två personer jag känner lyckas träffa och lära känna varandra.

sen finns det ju andra saker som bara verkar vara så slumpartade. häromdagen blev jag inbjuden till falun av en gammalgammalgammal barndomskompis. våra familjer umgicks mycket när jag var pytteliten och dom flyttade till södra sverige när jag var ca 4 år. vi hälsade på dom nångång när jag var 8-9 år med sen har vi inte träffats. våra mammor skickar julbrev till varandra men that's it och nu faller det sig iaf så att han bor i falun och jag i borlänge! jag måste nog försöka ta mig dit och kolla läget!

den sak som fick mig att skriva detta inlägg var ett samtal igårkväll. när vi satt och åt före bion igår konstaterade jag och min kollega att vi gjort våra fältstudier (inom socionomprogrammet) på samma ställe i indien! han var dock där året efter mig och jag läste i umeå, han läser i örebro. eftersom det är en upplevelse som är väldigt speciell är det kul att kunna prata om den med någon som har gjort precis samma sak!

är det ödet som orsakar sånt här eller är det så att vi bor i ett litet land? eller nåt helt annat kanske?

i natt när jag kom hem från jobbet så låg ett litet brev på min hallmatta. ett riktigt brev. jag såg direkt på handstilen att det var från storasyster. tillsammans med en liten lapp låg denna rara present i kuvertet. tänk vad glad man kan bli över en sån liten grej! spontana presenter utan särskild anledning är dom bästa!

jag är inte en person som är bra på att blogga kontinuerligt. och det beror inte bara på mitt arbete. men lite. idag tex hade jag, rent tidsmässigt, kunnat blogga massor. men just idag kände jag inte för det och då sket jag i det, sån är jag :-) det får man nog inte göra om man har en massa läsare som förväntar sig nya klyftiga inlägg flera gånger om dagen. om man har såna läsare som jag själv... hehe. jag har en handfull bloggar som jag läser fler gånger om dagen, dom dagar då jag har tillgång till dator that is. och jag förväntar mig nya inlägg.

bara för att jag inte kommenterar en massa och länkar till andra och grejar med sånt så betyder ju inte det att jag inte uppskattar att nån läser det jag skriver! men det är, som ni säkert har märkt ;-), inte syftet med min blogg. mitt syfte är helt enkelt att få skriva lite och ha ett litet tidsfördriv! sen är det en bonus om det kan roa eller intressera någon annan!

nu ska jag se på GG och DH!

varför slösas alltid dom bra hårdagarna bort på typ söndagar när den enda människa man träffar är expediten i kundservicen på elgiganten? idag var en av dom. 

dessa  få dagarna när jag är sams med mitt hår inträffar aldrig när det skulle behövas, tex när det vankas fest. jag är oftare osams med och skäms för mitt hår än tycker att det ser ok ut. det kan bero på att jag har universums minst samarbetsvilliga hår. tunna små hårstrån som varken är lockiga eller raka. om jag lockar håret så blir det rakt efter en timme. om jag plattar håret så lockar det sig efter en timme. mina tröstlösa försök att få till nån slags volym ska jag inte ens gå in på.

när jag går till frisören brukar jag vara openminded och generös, "gör nåt snyggt" typ. men än så länge har det aldrig hänt nåt mer spännande än en V-formad klippning (eller kanske det är mer spännande med blonda slingor i mellanhåret?). hursomhelst så vet inte ens proffsen vad dom ska ta sig till med mitt hår så oftast får jag gå hem med bara lite kortare hår än vad jag hade när jag kom samt ett hungrigt visa-kort. dom modiga klipper upp det lite och penslar i några slingor. that's it. såna gånger funderar jag allvarligt på peruk.

när det är snöblandat regn och man köper en microvågsugn skulle det vara bekvämt att ha tillgång till en bil.

tror jag iaf.

definitivt mer bekvämt än en cykel. men det var det värt för att slippa diska grötkastrullen varje morgon.

idag för sisådär 83 år sedan föddes min farfar. han lever inte längre och jag saknar honom mycket. vi träffades sällan då vi alltid bott 30-40 mil ifrån varandra men han var en fantastisk person som lämnade ett stort tomrum efter sig när han dog. att åka till sommarstugan är inte längre roligt eftersom han inte är där.

hoppas att kaffet aldrig tar slut och att fisken alltid nappar där du är farfar!

söndagmorgon, lönehelg, klockan 8.05, regndroppar som hänger i luften. då får man ha den lilla bruksstaden för sig själv kan jag lova! jag gick och gick och gick och jag såg ingen mer än mig själv. undrar om det är något slags kollektiv bakfylla?

fast efter 8.30 började pensionärerna dyka upp!

nu ska jag ta itu med deklarationen så det blir gjort i tid.

hmmm... jag har lagt märke till att människor här i borlänge använder ordet lär med en något annan betydelse än vad jag är van. här säger dom tex vi lär åka och handla imorgon och menar då att dom måste åka och handla imorgon, du lär städa innan du går med betydelsen att du ska städa innan du går. ordet lär har helt enkelt en strängare framtoning här. man lär så länge man lever. (haha, dålig ordvits, f'låt)

tog hand om tvätten här hemma hos familjen och insåg att mina föräldrar är trendigare än vad jag har haft klart för mig. eller vad sägs om en pappa som har skjortor från tiger och en mamma med acne (tube) jeans. konstigt nog så ser det ut som helt vanliga "mamma- och pappakläder", inte som 50+:are som försöker vara hippa!

jag är stolt över dom.

tidigare i veckan fick jag mig en liten tankeställare hos atomflickan. så jag lade mig på rygg och tänkte ett tag (jag tänkte lite när jag har varit uppe och gjort annat också!). jag tänkte på den känsla av stress och otillräcklighet som INTE hör ihop med att lyckas på jobbet, ha snygga naglar och välstädat hemma. jag tänkte på den allmänna livsstressen som iaf jag lider av. jag önskar att jag hade allt och gjorde allt, det mesta av det bästa helt enkelt, jobb, kärlek, pengar, hälsa, engagemang, bostad, utseende, upplevelser. och förstås inre harmoni och fullkomlig dalai lama-lycka. hur jag ska hantera allt detta kom jag inte på. då måste jag nog ligga en stund till! :-) men jag kopplade ihop det med måndagens avsnitt av cityakuten där sjukhusprästen berättade en historia för den duktiga flickan dr abby lockhart. för den som inte ser cityakuten skriver jag ner berättelsen som jag minns den.

pojken och stenen
en liten pojke frågade sin mamma: kan jag flytta på den där? och pekade på en stor sten. mamman svarade, helt övertygad, javisst, du kan flytta på stenen. pojken gick fram till den och försökte lyfta stenen, men den var för tung för honom. han knuffade på stenen, men den låg kvar. han försökte rulla stenen, men den rörde sig inte ur fläcken. till slut kallade pojken på sin mamma och sa: hjälp mig! jag orkar inte flytta stenen. tillsammans flyttade de stenen. pojken sa till sin mamma: du sa ju att jag kunde flytta stenen! varpå mamman svarade: ja, det sa jag. och du kunde det. du kunde be om hjälp och nu är stenen flyttad. 

för mig, som alltid varit en kan-självare, är berättelsen mycket tänkvärd och jag ska verkligen försöka be om hjälp oftare. det löser inte alla problem men kanske minskar det några iaf!